Rebbeca och jag har en sak gemensamt. Eller, vi har många saker gemensamt men en STOR och BRA sak vil båda gillar är Coldplay. Detta älskade band!! Jag kan inte specifikt berätta hur och/eller vad Rebbi har för känslomässig koppling till dem men för mig är de zuperduperviktiga då de var mitt soundtrack under *svåra tider* och höll mig sällskap och de var gudarna jag såg upp till.

 

Tyvärr, och detta säger jag med ett tungt hjärta, har jag inte sett dem så många gånger som jag önskar och som de förtjänar. Men jag har haft massvis med chanser! 2008 (tror jag det var) spelade det i Sthlm och en tjej på mitt jobb sa att hon skulle sälja sina två biljetter. För att dra den korta historian hittade jag ingen att gå med så fick stå över. Med ett tungt hjärta. Övriga gånger har det bara handlat om att jag varit för långsam i nyhetsflödet och biljetterna har sålt slut på vad känns som 17 sekunder.

 

Men det var inte detta jag ville berätta om!! Utan istället en glädjande nyhet!!!!! För KOLLA VAD JAG HAR!!!!!!!! När jag jobbade i London, på min sista kväll, kommer en man in som jag tycks känna igen. När min kollega då poängterar att "trummisen i Coldplay sitter vid baren" är det ju bekräftat- omg Will Champion är i "min" restaurang. Jag ställer mig halvt brevid och glor, skakis i benen och handsvett. Mina övriga kollegor frågar hur det är med mig, "behöver du något härifrån" men jag bara skakar på huvudet med en frånvarande blick. De börjar ana vad som händer i mitt huvud. Till slut samlar jag mod och säger till da drummer vilket fan jag är och hur fina Coldplay är. Han tackar så mycket, säger att det var snällt sagt och att det betyder mycket för honom att höra det. Jag bara fnissar och nickar dumfånigt på huvudet. Sen tar jag sats en andra gång och frågar om jag skulle kunna besvära honom för en autograf. "Självklart! Vad heter du?"